korsbandsskada

Det var den 20:e april 2010 som livet förändrades. Jag trodde aldrig det skulle hända mig, det var något som inte ens fanns i åtanke. Men nu sitter jag här, och tänker tillbaka. Vad hade jag kunnat göra anorlunda? Har jag inte tränat tillräckligt? Har jag inte gjort det jag ska? Men ju mer jag tänker på det, ju mer så inser jag att det kanske inte gick att göra så mycket annorlunda. Det kanske var menat att det skulle bli så här...

Det var en vanlig onsdagkväll, en vanlig vardag för vem som helst. Det var mitt i våren och fotbollssäsongen hade för oss på konstgräs satt igång förfullt. Det var två veckor till seriestart och jag skulle för första gången spela en hel sommar, i div 3 med damlaget i Edsbyn. Jag hade tränat hela hösten, vintern och våran. Kombinerat fotbollen med gym för att inte bli utsatt för några skador. Men ändå är jag här idag! Jag hade varit förkyld och legat i feber föregående helg. Vi har ett b-lag som skulle ha träningsmatch och hade inte tillräckligt med folk, för att flera av deras spelare var på hälsingelagsuttagning. Snäll som jag var, snorig och trött ställde jag upp. Jag åkte ner till fotbollsplanen och fick höra att jag skulle starta matchen, för jag kände mig inte tillräckligt pigg. Så jag fick sitta på bänken de första 5 minutrarna, sen fick jag gå ut på planen. Min position är mittback, vilket inte är ett alltför jobbig position, speciellt inte med ett yngre lag. Det var i 17:e matchminuten... Efter att jag åkt omkull på den hala gräsmattan satte jag igång att försöka springa ikapp den tjej som kommit förbi mig. Jag kämpade, eftersom de oftast inte är någon mer spelare i mitt lag, förutom målvakten bakom mig. Jag kom ikapp och började dra lite i hennes tröja, i hopp om att få ner hennes fart. Domaren ser detta och blåser av, då är det dags för mig att stanna. Känslan var, att foten fastnade. Jag var i vågrät riktning mot målet och de vänstra benet låg kvar i den riktningen när jag landat på gräset, men min kropp pekade åt höger. Efter en rejäl vridning skrek jag högt och jag fick hjälp att komma av planen. Jag försökte stödja på benet, men då hoppade de ur led två gånger samma kväll. Så min tränare fick dra i benet så de verkligen låg till rätta igen.

Direkt efter olyckan lindade vi mitt knä i 5 timmar. Lindade 10 minuter så jag fick blodstopp och hade foten i högläge, släppte lös 2 minuter och lindade om. Jag hoppade senare på kryckor i närmare 3 veckor, sedan haltade jag ett tag. All process med läkare tog en riktigt lång tid, jag som hoppas att alla andra ska slippa. Det tog 16 veckor för mig innan jag fick min första operationstid och ändå lagade de inte allting då.
Jag visste direkt nästan, dagen efter att det var mitt korsband som hade gått, men självklart hoppades jag på att det inte skulle vara sant. Det var för att en till tjej i mitt fotbollslag gjorde samma sak under våren, och för henne gick processen lite snabbare, eftersom hon gjorde en del läkarbesök privat i Stockholm istället för att gå igenom landstinget.

Det finns ett antal riskfaktorer som ökar risken för en skada, t.ex. den fysiska konditionen och styrkeobalansen mellan muskelgrupperna, har jag läst av en tjej som forskat om knäskador på GIH, gymnastik- och idrottshögskolan som heter Marie-Louise Nilsson. Jag tycker inte att de överensstämmer på mig och t.ex. min kompis, eftersom vi tränat styrka och kondition som förebyggande inför sommaren, i ett halvårs tid innan skadorna. Men ett råd till er, kombinera lite knäövningar tillsammans med tandborstningen. Lite balansövningar, som att stå på ett ben och gör lite små böjningar. Sedan även inom lagidrotten, förebygga med någon extra knä-övning efter ett löppass eller bara två timmar på fotbollsplanen. Det är viktig för speciellt tjejer, eftersom de är de mest utsatta inom det här området. Vi tjänar på det, laget tjänar på det och framförallt livet. Det är inte kul att skadas och vänta i flera månader på operation och sedan rehabträna i flera månader efter operationen. Vi behöver få leva - för idrottens alla hjärtan!

Om du skadar ditt knä, förklara noggrant händelseförloppet på sjukhuset eller hälsocentralen, för läkare som ortopeder vet oftast vilken skada de rör sig om, då de hör vad som hänt och hur de har känts. Med den här bloggen ska jag berätta om vad jag varit med om och dela med mig av mina erfarenheter och information om vad som har hänt för mig. Den hjälpen jag hade behövt då jag skadade mig, fann jag hos min kompis som precis skadat sig och har gått igenom samma sak. Ni har inte alla någon som Jennifer som gjort illa sig samtidigt som hjälper, det är därför jag finns här. Det är syftet - att dela med sig av erfarnheterna.